Jag skrev detta för två dagar sen och vill bara dela med mig :)

 

Min tanke med att börja skriva på bloggen igen var att jag snart skulle avslöja att vi väntade ett barn till. Vi plussade den 25 Juli och har hållit det hemligt såhär länge för vi ville överraska nära och kära helgen som kommer. Men det blev inte så. Istället fick nära och kära veta att vi fått missfall.

I torsdags var jag på MVC för att göra Glukosbelastningen. Inga bra värden som väntat och jag skulle komma tillbaka om två veckor. BM tog cellprov på mig och förklarade att det inte påverkade graviditeten. Jag kunde blöda lite. Blödde gjorde jag, inte mycket men jag kände mig mest orolig. Så i söndags åkte jag till akuten i Ystad och kom in ganska snabbt. Vid ett ultraljud sa man sedan att man inte hitta något hjärtljud och att fostret slutat växa för två veckor sen. Hela min värld krascha! Tårarna rann ohämmat och jag ville inte tro på det. Men innerst inne har jag nog vetat att något inte stämde. Dom dubbelkollade med ultraljud igen och jag blev inlagd då min kropp trodde att jag var i vecka 12. Om det hänt innan hade jag fått tabletter och fått åka hem men nu ville dom ha mer koll. Efter jag fått tabletter var det bara att vänta. Vänta på att kroppen sköte detta själv. Jag fick som tur var åka hem senare på kvällen.

Jag/vi försöker tänka positivt. Kroppen är rätt fantastisk och jag måste tro att det var något som inte stod rätt till och kroppen stötte bort dig. Men lika ledsen blir man för det. Det är en sorg som vilken annan och vi såg framemot detta och längtade efter dig. Att gå i tre månader och längta, hålla det hemligt och sedan det slutar såhär vill ingen.

Att vi har två barn redan är jag så glad och tacksam över. Jag fick berättat för mig att var tredje(!) graviditet slutar i missfall. Det är många men ändå så hör man inte så många som pratar om det. Jag kände att jag ville skriva detta för att "slippa" berätta det om och om igen. För jag är ingen person som bara hade kunnat sopa detta under mattan och gå vidare som ingenting.

Vad har vi sagt till barnen? Ingenting. Minnah är så stor så hon undrade var jag var i söndags. Martin sa att jag var hos doktorn och att jag hade ont i magen. Minnahs kommentar senare på kvällen gick rakt in i hjärtat. "Mamma är sjuk för att vi inte lyssnar på henne". Herregud, djupt tänkt av en snart femåring men inget som hon ska gå och tro. Mormor sa såklart att så inte var fallet och Minnah sa okej. Roliga dom är. Kevin är lite liten så han behöver man inte förklara för.