Nu närmar sig resan och det ska bli härligt. Men ibland är det som att jag inte riktigt tror på det. Svårt att föreställa mig att jag ska åka iväg, helt själv. Det kommer bli en utmaning för oss alla och jag ser fram emot det men man tvivlar ju alltid. Jag litar helt och hållet på att Martin och barnen kommer klara sig galant utan mig. Det är mer jag som vill ordnat allt åt dom så att det går smidigt när jag är bort. Så jag ska tvätta och lägga fram kläder till barnen, fem små högar x2. Vi ska veckohandla så Martin slipper åka till affären med två dagiströtta barn. Ja det är väl det man kan fixa på förhand och nu sitter vissa kanske och himlar med ögonen och tänker "men gud människa, slappna av" *haha* Det är svårt för mig ska jag erkänna.

 

Men vad tycker ni då om att ta egentid?

 

Jag har svårt att ta det till mig själv. Iaf att åka iväg så här länge. Men att få en kväll för mig själv då och då kan jag alltid klämma in. Men jag har inte varit iväg från familjen på typ fyra år så det är väldigt ovant. Martin har som mest varit borta 4-5 dagar i rad. Vilket jag unnar honom. Det gör mig ingenting och det gör att man saknar varandra och man vilar upp sig. Bara positivt! :)